Ludmila Engquist är en rysk-svensk före detta friidrottare och en av de främsta häcklöparna under 1990-talet. Hon föddes som Ludmila Leonova i Sovjetunionen, vann VM-guld 1991 och blev svensk medborgare 1996, några veckor före OS i Atlanta där hon tog guld på 100 meter häck. Karriären präglades också av två dopningsfall, det sista under en satsning på bob 2001. Hon har haft bröstcancer tre gånger och berättade 2024 hela sin historia i en självbiografi.
| Faktaruta | |
|---|---|
| Född | 21 april 1964 i Tambov, Sovjetunionen |
| Födelsenamn | Ludmila Viktorovna Leonova |
| Längd och vikt | 174 cm, 66 kg |
| Gren | 100 meter häck, 60 meter häck |
| Representerade | Sovjetunionen, Ryssland, Sverige |
| Svensk klubb | IFK Lidingö |
| Främsta meriter | OS-guld 1996, VM-guld 1991 och 1997 |
| Utmärkelser | Svenska Dagbladets guldmedalj 1997, Jerringpriset 1996 och 1999 |
Vem är Ludmila Engquist?
Ludmila växte upp under knappa förhållanden i Tambov, 40 mil sydost om Moskva. Enligt Sveriges Olympiska Kommitté började hon som gymnast men blev för lång för gymnastiken och gick över till löparbanorna. När hon fyllde 17 flyttade familjen tillbaka till Tambov, och där fick hon Nikolaj Narozjilenko som tränare. Han blev också hennes make, och året därpå föddes dottern Natasja.
Mellan 1982 och 1994 tävlade hon under namnet Narozjilenko. Namnet Engquist fick hon när hon gifte om sig med den svenske affärsmannen Johan Engquist, som först var hennes agent och sedan hennes tränare.
Karriären i Sovjetunionen och Ryssland
Genombrottet kom sent. 1986 var hon 89:a på världsrankingen, men nivån steg snabbt och hon togs ut till OS i Söul 1988, där hon föll över en häck i semifinalen. 1990 satte hon världsrekord inomhus på 60 meter häck med 7,69 i Tjeljabinsk. På den distansen hade hon de tre snabbaste tiderna genom alla tider fram till den 10 februari 2008, då Susanna Kallur slog rekordet.
1991 var hon överlägsen och vann VM-guld i Tokyo. I Barcelona 1992 kom hon obesegrad till OS men en lårskada hindrade henne från att starta i semifinalen. Samma år sprang hon 12,26 i Sevilla, fortfarande hennes personliga rekord.
Dopningsfallet 1993 och flytten till Sverige
1993 avslöjades hon som dopad efter ett prov från tävlingen i franska Liévin, och hon stängdes av i fyra år. En utredning visade att maken Nikolaj blandat ner preparatet i hennes proteinpulver utan att hon visste om det, enligt Wikipedia som hämnd för att hon tänkte lämna honom. Avstängningen upphävdes den 12 december 1995. Då hade hon flyttat till Sverige med dottern och gift sig med Johan Engquist.
I juni 1996 blev hon svensk medborgare efter påtryckningar från Svenska Friidrottsförbundets ordförande Bengt Westerberg.
OS-guldet i Atlanta och VM-guldet i Aten
I Atlanta 1996 vann Ludmila Engquist 100 meter häck med 12,58 i semifinalen och 12,47 i finalen, ett svenskt rekord som fortfarande står i hennes namn. Hon blev den första svenska kvinnan som tog OS-guld i friidrott. Den kretsen har sedan fått sällskap av herrar som trestegshopparen Christian Olsson och diskuskastaren Daniel Ståhl.
Året efter vann hon VM-guld i Aten och fick Svenska Dagbladets guldmedalj med motiveringen “För hennes VM-seger i Aten, vunnen med glöd och precision i hårdaste konkurrens.” Hon var den första som inte var född i Sverige att få bragdguldet. Två gånger vann hon dessutom Jerringpriset, som radiolyssnarna röstar fram och som senare gått till bland andra bordtennisspelaren Truls Möregårdh.
Medaljer och personliga rekord
| Mästerskap | År och plats | Medalj |
|---|---|---|
| OS | 1996, Atlanta | Guld |
| VM | 1997, Aten | Guld |
| VM | 1991, Tokyo | Guld |
| VM | 1999, Sevilla | Brons |
| Distans | Tid | Ort och datum |
|---|---|---|
| 100 meter häck | 12,26 | Sevilla, 6 juni 1992 |
| 100 meter | 11,04 | Haniá, 31 maj 1992 |
| 60 meter häck (inne) | 7,69 | Tjeljabinsk, 4 februari 1990 |
| 50 meter häck (inne) | 6,65 | Grenoble, 7 februari 1993 |
| 100 meter häck (inne) | 12,64 | Tammerfors, 10 februari 1997 |
Cancern och bronset i Sevilla
Enligt Cancerfonden kom den första bröstcancerdiagnosen 1998, och 1999 berättade hon offentligt att hon behandlades. Hon tränade och tävlade genom behandlingen och tog brons i VM i Sevilla 1999. “Jag lyckades vinna DN-galan och ta brons i VM under den första sjukdomens behandling!”, sa hon till Cancerfonden. 2000 avslutade hon friidrottskarriären på grund av en skada i hälsenan.
Bobsatsningen och dopningen 2001
Efter friidrotten ville hon bli den första kvinnan med guld i både sommar- och vinter-OS och satsade på bob tillsammans med Karin Olsson. Duon blev fyra i VM 2001. Den 26 oktober 2001 testade hon positivt för anabola steroider under en bobträning i Hunderfossen vid Lillehammer, och hon var avstängd från den 3 december 2001 till den 3 december 2003. För att slippa uppmärksamheten flyttade familjen till Spanien.
Dopningen i bobsatsningen vände opinionen och medierna mot henne, och hon tävlade aldrig igen.
Johan Engquist och det nya livet
I SVT-dokumentären Ludmila från 2024, gjord av Olle Palmlöf, berättade hon att hon och Johan Engquist skilt sig och att hon bodde i Altea i Spanien. Till de gamla lagkamraterna Maria Akraka och Erica Johansson sa hon: “Med separationen känner jag mig mer fri i tanken, äntligen får jag göra och tänka vad jag vill.” Paret har sonen Elias tillsammans.
Samma år kom självbiografin Ludmila – Svenskare kan ingen vara på Forum, och på Bokmässan i Göteborg berättade hon om vägen från mästare till svikare.
Hur lever Ludmila Engquist i dag?
Per januari 2025 bodde hon i ett hus utanför Alicante med tre hundar och två papegojor. Cancern har kommit tillbaka en tredje gång och spridit sig till skelettet och lungorna, berättade hon för Cancerfonden.
Sommaren 2025 var hon sommarpratare i P1, och Expressen rapporterade att hon flyttar hem till Sverige. I juli 2025 började hon träna den svenska häcktalangen Matilda Halfwordson, enligt både Expressen och SVT. Hon har därmed en roll i svensk friidrott igen, per hösten 2025.
